Verbala kommando eller inte?
Tänk dig att du är ute och kör bil. Du ska till ett ställe du aldrig tidigare har varit. Du har matat in destinationen i din GPS och du litar helt och fullt på att den ska guida dig rätt. Att köra på motorvägen är lätt, bara rakt fram och mycket gas. Kanske lite mycket gas på sina ställen...
Men så närmar du dig destinationen och du hamnar på mindre och mindre vägar inne i ett samhälle. Du får svänga, bromsa, stanna för trafikljus, släppa förbi andra trafikanter för att sedan gasa på för att hinna igenom innan det blir rött ljus igen. Så kommer du in i ett villaområde och du vet att du snart är framme. Du saktar ner farten för att inte missa rätt husnummer, du kanske till och med skruvar ner ljudet på radion för att kunna koncentrera dig. Nu när det är kortare avstånd mellan svängarna så har GPS:en svårt att hänga med och laggar lite. Du kör in på fel gata och får hitta nya vägar ut. Du blir irriterad på GPS:en som inte hänger med. När du äntligen är framme och kan kliva ur bilen så är du helt matt.
Tänk nu på resan en gång till, från början till slut. Men tänk nu att GPS:en hela tiden stressade på dig, ville att du skulle köra fortare. Den visar ingen som helst hänsyn till att du inte vet vart du ska. Den visar heller ingen hänsyn till att du ibland vill bromsa in och känner dig osäker på vissa instruktioner. Instruktioner som heller inte är helt korrekta - som kan misstolkas, är för tidiga eller för sena. GPS:en blir dessutom förbannad och skäller på dig när du bromsar ner eller kör fel.
Detta är precis vad många av våra hundar upplever på agilitybanan. När jag tänker på detta så känner jag mig väldigt ödmjuk över att mina hundar fortfarande vill träna med mig. Att de tycker att det är det roligaste som finns. För jag är inte perfekt. Men jag försöker. Inte för min skull utan för mina hundars skull.
Jag är också på mina elever om just detta. inte för deras skull utan för deras hundars skull. Inget gör mig ondare än när en förare blir arg på sin hund för att föraren inte gör sitt jobb, tar sitt ansvar. Tack och lov gäller inte detta mina elever, men jag ser det ganska ofta på tävlingsbanan tyvärr. Och det är ofta en viss typ av förare det gäller.
Verbala kommandon är något som är väldigt på tapeten idag. Du ska ha ett verbalt kommando till varenda liten sak på banan.
För mig är det viktigaste att det jag säger har en mening för både mig och hunden. När jag började med agility så babblade vi en sån massa strunt med hunden längs banan att det var tur att den skulle springa fot och att det inte gick fortare än vad vi kunde springa. För det vi sa till hunden hjälpte inte den speciellt mycket. Så småningom kom man fram till att hunden gick mer på kroppsspråket än på verbala kommando och det är på detta modern handling byggdes upp. Men så blev banorna betydligt svårare och man var tvungen att börja använda fler kommando för att hjälpa hunden.
Jag tänker fortfarande att jag bara vill använda kommando som är viktiga, där jag inte med kroppen eller vårt samspel kan visa vad jag vill att hunden ska göra. Ju mindre jag säger desto mer tid får hunden att processa det jag säger. Jag vill hjälpa, inte störa.
Jag är en behovsmänniska. Jag ser ett behov och så skapar jag en lösning. Eftersom jag är lite lat så hittar jag inte en lösning på ett problem som ännu inte finns. När jag så småningom börjar träna min nya hund så kommer jag inte att jobba med verbala kommandon mer än nödvändigt, de kommando jag vet att jag kommer att behöva kommer jag att lära in.
Jag har haft förmånen att de senaste åren ha fått gå kurs för några av Europas bästa förare, som representerar sina länder på stora mästerskap och har vunnit medaljer på dessa. I varje grupp finns det minst en förare som blir tillsagd att tänka över vilken information den vill ge till hunden, vilka ord som ska användas och i vilket sammanhang.
För sammanhanget är jätteviktigt! Ett kommando får bara betyda en sak.
Allt som oftast så får jag ekipage på kurs där föraren tydligt säger att hen inte anväder sig av verbala kommando. Fine, det måste man inte hos mig om jag inte ser ett behov av det. Men jag blir ju ändå lite nyfiken och frågar varför.
- Därför att jag tycker att agility är svårt nog ändå. Jag ska springa rätt, peka rätt, säga rätt och samtidigt hålla koll på vart jag är på väg. Jag som inte ens kan skilja på höger och vänster - hur ska jag kunna få min hund att förstå?
Där är vi olika.
En del finner struktur och stöd i alla sina tusen verbala kommando och det är helt okej, så länge du är tydlig och har bra timing.
En del tror att man måste ha en massa verbala kommando - som istället för att träna sin hund i schysst agility funderar mer på vilket kommando man ska ha, när det ska användas och sedan oroa sig över att man kanske inte tänkt rätt.
En del tror att om man har verbala kommando så behöver man inte tänka vilket håll man rör sig, vilken arm man använder eller vilket avstånd man har till hunden. Det är hundens ansvar att lösa situationen.
Mycket handlar om vilken typ av förare som JAG vill vara. Vad är viktigt för mig? Vilka behov har jag och min hund?
Jag har i dagsläget tre otroligt olika hundar. De är tränade på exakt samma sätt, ett grundläggande tänk för hur jag vill att min agility ska vara. Men detaljerna och hur jag måste tänka kring dessa tre individer på en bana skiljer sig en del.
Med min äldsta (Skrutt) kan jag jobba mycket med mitt tonfall för att justera hans riktning och extension/collection. Genom att ryta ifrån inför en snäv sväng på långt håll så får jag honom att bromsa, hoppa tight och gasa ur sväng.
Gör jag så med den yngsta (Steppa) så blir hon skitförbannad och ryter tillbaka, struntar i att hoppa hindret. Hon har nämligen redan listat ut att om jag stannar upp bakom henne samtidigt som jag gasar (och det inte finns andra hinder att ta) så hoppar hon hindret och kommer tillbaka till mig. Hon vill inte bli störd av en massa ovidkommande (för henne) information. Jag har skrivit lite om detta innan: https://aktivagility.wixsite.com/aktivagility/single-post/2018/09/26/tänk-på-vad-du-säger
Yippie däremot (mellanhunden) har jag på senare tid upptäckt ett behov av mera verbala kommando. Hon beter sig emellanåt lite märkligt och sticker iväg och tar hinder långt borta, som jag inte ens sett som ett problem. Hon kan också reagera ganska snabbt på både min rörelse och min röst vilket göra att jag aldrig riktigt vet var jag har henne. Det blir oftast tvärt om vad jag tänkt. Tänker jag att jag behöver hålla i henne för att hon ska stanna på linjen så blir det ibland för snävt. och när jag tänker att linjen är fin och självständig och det är långt till andra hinder, så kan hon flippa iväg och ta just det där hindret långt, långt borta. Jag fick en hel del insikter på Iwona-kursen med just Yippie. Jag har bara inte hunnit fundera ut exakt vad jag ska göra åt det.
Summan av kardemumman - detta är min åsikt och mina tankar. Du gör som du vill.
Men ställ dig själv frågan:
1. Behöver jag ett verbalt kommando för just detta?
2. Har jag förmågan att spotta ur mig rätt kommando i skarpt läge?
3. Är jag en person som har lätt för att hålla isär alla ord eller tycker jag att det är svårt?
4. Har jag överhuvudtaget svårt att vara konsekvent i min hundträning? (med många verbala kommando blir det inte lättare)
5. Behöver/vill min hund ha mer information är jag ger den, eller är det jag som vill ge mer information?
6. Är det verkligen brist på verbala kommando som gör att min agility inte funkar som jag vill, eller är det andra saker? (kom ihåg att verbala kommando inte ersätter bra handling, det är ett komplement)
Om du svarar NEJ på de flesta - tänk en runda till
Om du svarar ja på #1 och #5 - fundera på vad du verkligen behöver, vilket ord du ska använda och vad hunden ska göra när du säger det.
Alla behöver olika. Alla vill olika. Men kom ihåg att reflektera över varför. Man kan alltid ändra sig.
Lycka till med träningen!
