Den värdefulla pinnen

Då och då blossar det upp debatter på Facebook där känslorna svallar. Ibland är de intressanta och till och med konstruktiva.

Efter SM drog diskussionen åter igång om att SM är alldeles för stort, antalet starter borde begränsas för man vill inte ha så långa tävlingsdagar och vem ska SM egentligen vara till för? Det höjs röster om att att snäva till kvalet så mycket att endast den absoluta eliten har möjlighet att få vara med, dels genom att inför hastighetsgräns precis som på LLU eller att gå efter Årets Agilityhund-lista vilket gör att endast de riktigt bra eller de som har tid och pengar att åka på precis allt, har möjlighet att kvala. Kvalet skulle då till stor del handla om vad andra presterade och inte så mycket om vad jag själv presterade. Vi har redan provat det systemet och de flesta av oss var lättade när man skrotade det.

Andra förslag är att SM-pinne bara får delas ut vid noll fel alternativt att man tillgodoräknar sig nollorna som SM-kval, som vi hade det förr, innan pinnarnas tid.

Vi är dock många som håller med om att kvalet på något vis måste snävas till men att SM samtidigt måste få vara en folkfest. Långa tävlingsdagar hör till och är en del av charmen, det ger kanske också möjlighet att lämna tävlingsplatsen för sol, bad och sightseeing.

Nu måste vi ju ta 5 pinnar för att kvala till SM nästa år och jag känner personligen att vi väntar med att tycka så mycket innan vi ser hur utslaget på den regeln blir.

Grejjen är ju att de som är sådär grymt bra, de får ju tävla SM oavsett. Jag förstår inte varför de inte vill att vi vanliga i mellanmjölksskiktet (där det för övrigt finns grymt bra förare också) inte ska få vara med.

Idag startade då nästa diskussion - är det rättvist/rimligt att en hund som flyttar ner till klass 1 från klass 3 ska kunna ta pinne från nybörjarna? Först av allt så måste vi tänka på att agility är en konkurranssport med flera variabler. Inom andra sporter ska du uppnå en viss poäng eller springa på en viss tid för att kvalificera dig till nästa klass, och det gör du avsett vad andra presterar. Det beror bara på dig och din egen prestation om du klarar kvalgränsen eller inte. Det funkar inte på det sättet i agility då man inte kan säga att om du springer en klass 1-bana på under 35 sekunder så får du flytta upp. Vi skulle kunna stäva efter noll poäng, alltså felfritt lopp, x antal gånger för att få flytta upp. Men det är nog det närmaste vi kommer. Men en konkurrenssport kommer aldrig att bli helt rättvis.

Vad gör jag om min hund inte räcker till? Om min hund är säker men alldeles för långsam för att ta pinne i hård konkurrens?

Ja, inte är det alla andras skyldighet att se till att jag får pinnar och kan flytta upp. Jag tror ärligt talat inte att det hjälper att alla gamla klass 3-hundar bannlyses från klass 1. Jag tror inte heller att det hjälper att alla felfria får pinne. För det tar stopp förr eller senare. Är det för svårt att konkurrera redan i klass 1, hur blir det då när man kommer upp i klass 3?

Frågan man får ställa sig är om man är beredd att betala priset det kostar att bli snabbare och bättre som ekipage. För ofta är det inte bara brist på fart hos hunden som är problemet. Det kan handla om mer träning, mer kurser (för rätt instruktör), gymkort och egen träning, löpträning, fysio och fysträning för hunden. Vad det nu än är som fattas så får man det inte gratis.

"Men jag är inte ute efter pinnar och cert, jag vill bara känna att jag utvecklas och har roligt med min hund"

Fine. Jag köper det argumentet. Men jag tror bara att det är ett fåtal som faktiskt menar det. För när man varit där i klass 2 och 3 ett tag och utvecklats och haft roligt, och pinnarna och certen lyser med sin frånvaro, vad känner man då? Jag tror att samma inlägg kommer att dyka upp på Facebook, om hur orättvist det är att alla de snabba hundarna tar pinnar från oss som inte är så snabba. Är det inte dags för en Elitklass?

Jag låter kanske lite synisk nu men jag har utövat den här sporten väldigt aktivt sedan 1990. Jag har sett, hört och varit med om det mesta. Jag har själv en hund som jag anser inte håller måttet och jag kan välja att se på situationen på tre sätt:

1. Jag gillar läget och njuter av min hund på banan. Jag slutar givetvis inte att träna den och försöka få den att utvecklas och bli snabbare men jag har hellre inga förhoppningar om att den en dag ska vinna SM.

2. Jag ger upp sporten eftersom jag hela tiden får stryk av nerflyttade klass 3-hundar och det är så sjukt orättvist att de snabba hundarna vinner över oss.

3. Jag köper en ny hund och hoppas att den blir snabbare än den gamla.

Jag har valt att köpa en ny hund. Inte bara för att jag behövde en ny hund utan för att jag tror att det släpper pressen på den där stackaren som alltid får höra att han inte är så snabb. Dels kan gammal hederlig svartsjuka faktiskt sätta fart på den andra hunden men just att pressen släpper tror jag är viktigt. Att jag har köpt en ny hund betyder inte att den andra numera är instoppad i garderoben. Nej, han ska fortsätta att tävla och få utvecklas utan press. Jag tänker att han inte har kapacitet för mer än klass 1 men vi fortsätter att träna mot klass 2 och så får vi se vad som händer. Under tiden tänker jag njuta av att springa med honom och ha kul tillsammans.

Det jag inte gör är att ge upp. Jag hade oturen att få en hund som inte har lika höga ambitioner som jag. Som inte vill och orkar träna lika mycket som jag. Det ställer såklart krav på mig att lägga upp träningen så att det vi tränar är det vi behöver träna och inget annat. Jag behöver också med hans fysik så att blir fysiskt stark. För är man inte stark så är agility jobbigt. Och när något är jobbigt så lägger man av. Jag planerar också att gå lite kurser med just den hunden för att se om någon instruktör ser något som inte jag ser, kanske någon lite pusselbit som kan hjälpa oss framåt. Jag måste ta mitt ansvar och göra det jag kan, på riktigt, och inte skylla på reglerna och systemet. För hur det än ändras så är det någon som drabbas.

Några av kommentarerna i det där Facebook-inlägget handlade om att de där klass 3-förarna som flyttade ner hade mage att vara stolta när de vann och snodde pinnar från nybörjarna. Japp, jag är en av dem. Jag är jättestolt över mina hundar när de lyckas på banan. Jag är också stolt över mig själv för att jag lyckats hålla mina hundar i så bra form trots den höga åldern eller skadehistoriken. På bra dagar springer Skrutt på nästan 5 m/s och det är minsann inte dåligt för en gammal virrig gubbstrutt. Även om vi har grymt kul i klass 1 så hade jag hellre varit kvar i klass 3. Men när man inser att det inte går så är det tur att man kan flytta ner till lägre klass. Jag valde klass 1 för Skrutts del då jag hade Allan som skulle debutera, och jag tänkte att när Allan flyttade upp i klass 2 så kunde Skrutt hänga med. Men då visste jag inte att Allan inte skulle vara redo för klass 2 eller att Skrutts psykiska hälsa inte skulle klara klass 2. Jag är väldigt stolt över Skrutt, att han vid snart 14-års ålder fortfarande ses som ett hot, som någon svårslagen.

Jag avslutar inlägget med en provocerande bild på en gammal nerflyttad klass 3-hund med en deformerad framtass. Vi hade mer att hämta i klass 3 innan hon gick sönder men nu blev det som det blev. Vi gick från tankar till att amputera hela höger ben för att hon skulle få livskvalitet nog att vara familjehund, till att tävla klass 1 då och då.

Hon vinner och snor pinnar från nybörjare. Och jag är jättestolt över henne <3