Var slutar mitt ansvar och var börjar hundens?

Den frågan (-ish) ställde Eva Marie till sina följare häromdagen och hon fick väldigt många spännande och intressanta kommentarer. Bland annat så diskuterades just ordet ansvar som för en del var negativt laddat och för andra ett positivt ord. Det diskuterades också vad ansvar egentligen innebär.

Citatet nedan är en kommentar från Eva Maries inlägg och jag tyckte att det stämmer in väldigt väl på hur jag själv tänker.

Jag menar att I grundträning är det 100% vårt ansvar att se till att lära in rätt beteende. Men när beteendet är generaliserat, satt ett kommando på och kriteriet är solklart. Då trivs jag bäst med att det är 95% hundens ansvar i tävling, så att jag bara behöver ha koll på vart jag ska gå och vilka kommandon jag ska säga.

Nästa citat gillar jag också väldigt mycket och jag tycker att det är en bra modell för hur man kan tänka. Jag ser ofta förare som inte lämnar något ansvar till hunden och jag ser den frustration som uppstår hos hunden (och hos föraren) när man inte presterar bättre på banan.

I den bästa av världar är det som på en bra arbetsplats - föraren är den goda chefen som ger hunden/medarbetaren så mycket ansvar och frihet att göra jobbet som den klarar. Chefen ansvarar för att förutsättningarna och kompetensen är de rätta och att lönen är bra. En praktikant behöver mycket vägledning och hjälp, men lär sig också bättre om den får ta ansvar. En erfaren medarbetare klarar det mesta själv och vill inte bli detaljstyrd, men ändå få feedback och belöning för ett gott jobb.

Ibland låser det sig dock för hunden. Något skaver och hunden kan eller vill inte ta ansvar för en uppgift den tidigare hanterat med bravur. Då måste jag ta tillbaka ansvaret för uppgiften. Åtminstone tillfälligt.

Inom utställningvärlden finns uttrycket "domaren dömer hunden för dagen". Det betyder att domaren dömer det den ser här och nu, inte vad hen såg förra utställningen. Som handler kan jag inte heller hävda att hunden faktiskt har mer päls i vanliga fall, eller att den inte har några problem med att stå på bordet hemma. För det räknas inte - bara här och nu.

Jag tänker likadant inom agilityn. Att det spelar ingen roll att jag vet att min hund kan tex. slalom. För om det inte funkar här och nu så måste jag göra något åt det. Antingen tänker jag att hunden har fått hjärnsläpp och tränar något annat. Eller så hjälper jag hunden och förenklar. Det kan vara galet frustrerande när hunden låser sig och inte "kan" men som med mycket annat så gäller det att ha tålamod, backa några steg och låta situationen lösa sig. Jag behöver jobba med den hund jag har framför, inte den hund jag tror att jag har.

Jag har fått jobba mycket så med Steppa. Men för varje gång hon låser sig så går det lättare att låsa upp henne. Jag har fått träna mitt tålamod och lever numera efter devisen Don't worry, be happy. Det ordnar sig förr eller senare.