Tankar kring ett mästerskap
Så var det över för den här gången, årets största inofficiella tävling. Det känns lite märkligt att en tävling man kämpar under ett helt år för att få vara med på, som har det största prisbordet och livesänds för hela världen att se - är inofficiell. En tävling fylld av så många känslor och minnen.
Jag har gjort det här några år nu, kvalat till SM. Det första var 1991 på Stora Stockholm i december. Nålfiltsmatta och trähinder. Mitt lag kvalade på andra tävlingen vi ställde upp i. Cobana Minigökarna hette vi. Jag minns fortfarande känslan av det prasslig träningsstället som vi var sponsrade med. Minns känslan av att ensam åka iväg och bo borta på vandrarhem. Af Chapman bodde vi på och jag åt grillad kyckling till middag den första kvällen. Smugglade ner en bit i fickan som min hund Peggy fick innan vi skulle ta sista kvällspromenaden. Lustigt nog minns jag inte hur det gick för oss. Men någon medalj blev det inte. Den medaljen om några år senare, ett lagbrons.
Jag är egentligen ingen mästerskapsmänniska. Jag gillar inte att behöva prestera vid ett speciellt tillfälle. Jag gillar uthållighet, som cuper, där man har flera lopp på sig att stå som vinnare. Jag är en cupmänniska. Jag älskar meriter och jag är omåttligt stolt över mina championat. Mina utländska championat har jag tagit på det "gamla viset", det vill säga tre cert precis som hemma. Jag har inte fått något gratis. Trots att jag har tävlat länge och mina hundar är meriterade så har jag aldrig blivit uttagen till landslaget, annat än till WAO som vi ju tyvärr aldrig fick åka på. Jag insåg för längesedan att även om jag gärna hade representerat Sverige så vill jag det inte tillräckligt mycket. Det är inte så viktigt att jag offrar så mycket som det krävs.
Men SM är en annan sak. Här har man ett helt år på sig att kämpa sig till en plats i startfältet. Här kommer jag till min rätt. Trots det så har det varit snålt med medaljer. Inte förrän de senare åren så har jag förstått varför jag inte lyckas prestera på SM. Mitt mindset, min jävlar-nu-ska-vi-visa-vad-vi-går-för-attityd, visade sig vara helt fel. Och när jag väl fick hjälp att förstå det och börja jobba med det så har min agility varit både lättare och roligare. Det händer att jag faller tillbaka men detta SM har jag lyckats hålla ihop mig hela tiden.
När jag börjar tävla en hund så har jag hela tiden klass 3 i sikte, det är där det händer. Men när man väl tagit sina cert och championat så blir det lite tomt, det finns inga fler meriter att hämta. Och det är nog därför jag gillar SM för man får hela tiden en ny chans. Oavsett om du vinner eller springer bort dig så får du en ny chans att kvala nästa år.
För mig är SM-vinst en stor grejj. Lilla vanliga jag vann faktiskt. Ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid. Så ge inte upp, en vacker dag så står du där.
Här nedan har jag svarat på lite frågor som jag har fått. Är det något mer man vill veta så svarar jag gärna på fler frågor - skriv dem som en kommentar.
Hur kom ni på namnet Push It?
Annika och jag tävlade redan ihop i laget HUNDra% med våra äldre hundar Frigg och Yippie när jag kände att jag ville tävla lag även med Steppa. Annika hade också en yngre hund (Eira) så det föll sig naturligt att fråga henne om hon ville vara med. Med i laget var även sheltien Inka och schnauzern Xerox. Push It har egentligen två betydelser - dels att laget består av PUdel, Schnautzer och SHeltie, dels att vi nog skulle bli tvungna att kämpa hårt för att ta våra pinnar och placera oss på SM.
Lite kul var det att vi kvalade på endast två tävlingar och lyckades ta silver i hoppklassen på Gotland.
Var det inte andra ekipage som kvalade laget till årets SM?
Efter Gotland splittrades båda lagen då flera av oss kände att vardagen kom emellan och vi inte kände för att axla kraven som blir när man tävlar lag. Framåt vintern började det ändå att dra i lagtarmen för min del och när Selleberga arrangerade 6 klasser i december så kunde jag inte hålla mig utan frågade om Annika ville haka på. Tyvärr hade hon redan anmält till en annan tävling men jag valde ändå att starta laget med två inhoppare som inte var intresserade av att åka till Piteå. Vi tog oss runt i alla sex loppen hade därmed pinnarna som krävdes.
Hur tänkte ni när ni bestämde vilken ordning ni skulle springa i?
För mig spelar det inte någon roll på vilken plats jag springer så länge jag får springa med Steppa först och Yippie sen. Anledningen är att Steppa är snabbare och mindre självständig och hon kräver mer av mig. Yippie däremot är väldigt självständig och enkel när man inte har någon luft i lungorna och mjölksyran sprutar.
Annika har liknande tankar kring hur hon har valt att ha sina hundar. Vi testade denna uppställning på en tävling innan SM och kände oss nöjda.
Är det inte svårt att springa med två hundar i laget?
Både ja och nej. Det är ganska tufft att knappt få en minut på sig att samla ihop hunden, belöna, byta hund, peppa och samla ihop sig själv. Inget får krångla. Nu har jag fördelen att ha husse med som kan hjälpa till att hålla, byta och belöna. Handlingsmässigt har jag inga problem då jag kör mina hundar på ungefär samma sätt, jag måste bara komma ihåg att vissa saker skiljer hundarna åt.
Vad tror du gjorde att du lyckades så bra på SM i år? Såg förberedelserna annorlunda ut i år?
För mig är det mentala en viktig pusselbit och mitt mindset spelar så stor roll. Jag behöver vara lite uttråkad och känna att jag inte vill starta, då är jag som bäst. I lagklasserna presterade jag som allra bäst kanske för att jag får utrymme att vara uttråkad. Banorna kan vara riktigt svåra men de är ändå lättare än en klass 3 vilket gör att jag inte har något som upptar min koncentration. Jag har också lagkompisar som låter mig vara uttråkad och inte stör mig i min bubbla.
Finalbanan för small var absolut ingen favorit och där kände jag att jag fick lägga mycket fokus på att lösa bland annat slalomingången som både mina hundar tycker är svår. Där fick jag trycka tillbaka tankarna och försöka vara tråkig.
Förberedelserna har väl aldrig varit så usla som i år tror jag och jag kände mig inte redo när v lämnade Skåne. Jag kände också en viss oro över att det skulle bli många dagar från träning till tävling, vilket jag tycker är jobbigt. Många stannade på olika klubbar på vägen upp och gästtränade men jag kände att om det inte skulle gå bra så skulle känslan bli ännu sämre.
Jag tror väldigt mycket på min egen agility och förmågan att hantera en bana. Jag får problem med det mentala när jag vet vet att jag bara behöver gå runt för att få pinne eller nolla för att vinna. Jag måste verkligen tänka att det är en regnig och mörk tisdag, klockan är 21.45 och det är dags att träna min egna hundar. Jag är inte speciellt taggad då. Både jag och hundarna är vana vid den känslan och när jag byter ut den mot shit-nu-jävlar-gäller det, det är då det går åt helvete.
Helt ärligt så är jag grymt imponerad av mig själv som lyckades hålla lugnet genom två så viktiga tävlingsdagar.
Hur gick tankarna när du skulle in med Yippie som sista hund i lagfinalen och du behövde sätta det?
Som jag skrev ovan så höll jag mig lugn hela tävlingen igenom. Jag vet också att om jag börjar bli nervös och stirra till det få finns risken att hundarna gör konstiga saker. Sedan visste både jag och Annika att Frigg troligtvis skulle få en femma på balansbommen och att det fanns en risk att Eira skulle krångla med gungan. Även om sånt inte är kul så tycker jag att det är skönt att veta från start att jag behöver springa felfritt med båda hundarna för att vi ska ha en chans. "Bara gå in och gör jobbet" eller "ha en bra dag på jobbet" är två uttryck som Annika och jag har kommit att använda och det gör mig lugn. Vi kan det här, det är inga konstigheter. Det sög såklart i magen när jag tänkte på att jag bara behöver sätta loppet så har vi medalj. Jag hade tack och lov inga tankar på ett guld.
Hur var det att springa som inhoppare i ett lag du inte tävlar med annars?
Jo, men det var kul. Jag tyckte det var extra roligt att någon såg att gammelman fortfarande kan och ville ha med honom i ett lag. Alla i Shoot for the stars är väldigt trevliga och gulliga så det blev en trevlig lagtävling. Sedan kändes det såklart extra bra att få bidra med två felfria lopp och bidra till medalj. Nu känner jag att det skulle vara kul att få tävla lag med honom på nästa SM också.
Är du nöjd med de individuella resultaten?
Nja, både ock. Och är väldigt nöjd med vår insats och vår inställning men ganska missnöjd med skitfelen som blev. Att både Steppa och Skrutt blir diskade för att de springer förbi hinder känns väl sådär. Jag hade inte kunnat ta mig till final på endast ett resultat och jag visste att jag behövde vara felfri i båda loppet för att ha en chans att gå vidare på det totala resultatet. Men känslan i loppen var bra och för mig är det viktigt.
Var detta Skrutts sista SM?
Gud nej, det hoppas jag verkligen inte. Han fyller 12 år i november och kommer således att vara 12,5 år när han står på startlinjen på SM 2023. Han är redan kvalad så han kan bara vila sig i form. Jag tränar och tävlar honom lite mera sparsamt för att skon kroppen som har lite skavanker. Som tur är så är han lika glad om han får springa en blåbärsbana på extra small eller om han får tävla klass 3. Bara han får springa så är han nöjd.
Hur känns det att vara svensk mästare?
Det tog mig 32 år av blod, svett och tårar innan jag fick mitt guld. Eftersom speakern inte sa något om hur lagen låg till och vad man behövde springa på för att gå upp i ledning så blev det en total chock när vi ropades ut som svenska mästare. Jag trodde att vi bästa fall hade ett brons. Jag blev tvungen att fråga en funktionär om speakern verkligen hade sagt Push It. Och då kom alla känslorna vällande samtidigt, det var helt galet. samtidigt som jag var glad och lättad så vällde tårna fram och det blev inte bättre av att Annika stod och grät en bit bort. Kort sagt, det är känslomässigt jobbigt att bli svensk mästare.
Efter prisutdelning och fotografering så var jag tvungen att gå av hundarna och äta snabbt för sedan var det dags för Skrutts individuella hoppklass.
Jag kan fortfarande inte fatta att vi gjorde det, att vi tog guld. Nu har jag tre generationer egenuppfödda hundar som samtliga är svenska och danska champions och numera också medalj från SM.
Genom att vinna så är vi direktkvalade till nästa år och det känns skönt även om vi bara fattas en agilitypinne.
