Om att göra svagheter till styrkor. Och om acceptans

Agility är en precitionssport i hög hastighet. Det finns alltid så mycket att slipa på, listan tar liksom aldrig slut.

Ekipaget har sin styrkor och svagheter och jag jobbar alltid för att stärka både styrkorna och svagheterna. Svagheterna får dock lite mer omsorg.

En svaghet behöver inte vara ett problem om det uppvägs av annat. Till exempel att hunden är lite långsam i slalom eller tveksam på gungan. Däremot har den grym acceleration och kan svänga snävt utan att tappa fart. Vi fortsätter att slipa på svagheterna men har ändå styrka i att hunden gör mycket annat bra som kompenserar för eventuell tidsförlust.

När jag började träna RC "på riktigt" med Steppa så hade jag redan tränat RC med min egen metod. Metoden hade funkat utmärkt på Yippie som har jättefina RC. Steppa var dock smartare än Yippie och räknade ut att om man sprang superfort och sedan hoppade så kom man fram till den utlagda belöningen jättesnabbt. Hon fick belöning varje gång. Inget kunde stoppa henne. Detta var under min period våga-vägra-belöningsmaskin.

Så jag bestämde mig för att gå en online-kurs.

Vi var inte helt klara med våra RC när kursen var slut men vi var på god väg. Men så kom vi in i en lång period där vi hamnade i konflikt med varandra. Jag hade min bild av hur det skulle se ut och Steppa hade sin bild. Och de stämde inte. Det blev till slut så illa att hon kröp över bommen om hon ens gick i närheten av den.

Så jag anmälde mig till en fysisk kurs med Jouni, där vi började om. Och det gick skitbra. Ända tills vi ville ha de djupare träffarna. Då började problemen igen. Efter många diskussioner så fick jag frågan om vi över huvud taget skulle kräva av henne att hon skulle få perfekta träffar. Hon missade aldrig, träffarna var bara för höga för vår smak. Inte att jag skulle sluta jackpotbelöna de perfekta träffarna, utan att jag kunde acceptera att hon träffade mitt på. Fick hon fel på balansen på tävling? Det hände absolut att hon fick fel på tävling men inte så ofta så att jag kände att jag ville bråka mer med henne gällande träffarna.

Kontentan blev att jag fortsatte träna och belöna träffarna på mitten men att jag alltid jackpotbelönade de djupa. Jag fick helt enkelt välja att ta striden för det perfekta kontaktfältet eller acceptera att det inte blev "bättre" än såhär. Och nu när jag inte förväntar mig de djupa träffarna så kommer de oftare än tidigare.

Hon kan fortfarande få för sig att hoppa på träning när hon är laddad och vi kanske inte tränat på ett tag. Men på tävling har hon sedan dess fått fel en gång, vilket oturligt nog var på SM 2022.

Vissa saker är värda - och nödvändiga - att kämpa för, medan andra måste släppas och accepteras.

Har du något som du varit tvungen att släppa och acceptera? Har du något som du aldrig kommer att släppa?