"Jag kör till det skiter sig"

Till de elever som kommit lite längre i sin träning ställer jag alltid fråga; hur långt kör du? Det jag syftar på är hur många av de 40-talet numreringar föraren tänker springa, så jag vet var jag ska placera mig för att inte vara i vägen och för att kunna se bäst.

Ganska ofta får jag svaret att man kör till det skiter sig. Och det gillar jag inte.

Varför inte, kan man ju undra. Tävling går ju ut på just det - att köra tills det skiter sig (eller helst inte alls)

Under inlärning (eller om något moment har låst sig) så tycker jag inte att det är schysst mot hunden att tänka så. Om det ingår ett moment som hunden bara kan stillastående eller med mycket kort ansats så tänker jag att den troligtvis kommer att misslyckas och därmed inte får någon belöning. Det vill jag att den ska få men jag kan heller inte belöna något som inte blev rätt. Risken är också att jag som förare är så angelägen om att hunden ska lyckas att jag curlar och istället gör det svårare för hunden. Därför vill jag avsluta och belöna innan vi kommer till den typen av svårighet.

Kan däremot både förare och hund alla moment som ingår i övningen så är det nyttigt att köra tävlingsmässigt, det vill säga tills det skiter sig. För man kan behöva träna på att inte säga "äh, jag börjar om", vilket jag som instruktör ofta får höra. Att kriga hela vägen in i kaklet och offra sig för att ge hunden de bästa förutsättningarna är det vi behöver göra på tävling och faktiskt träna på på träning.

Hur tänker du?