Allt är svårt när man inte kan det

I vår sport sker förändringen snabbt och vi måste hela tiden lära oss nya tekniker och förmedla dessa till våra hundar.

Att lära sig nya saker eller förändra sitt sätt att träna hunden innebär ofta att man måste kliva utanför sin comfort zone. Och det kan vara jobbigt, ibland rent ut sagt skitjobbigt. För ingen gillar att vara obekväm. Eller att misslyckas. Att vara både obekväm OCH misslyckas på samma gång får många att ge upp och inte våga prova mer. De återgår till att köra sitt trygga race.

Jag har själv varit där. Jag körde på det jag kunde men var inte helt nöjd med det jag presterade på tävling. Gick lite kurser och fick tips om hur jag kunde komma vidare. Tips jag inte var bekväm med men som jag ändå testade lite halvhjärtat och konstaterade efter två försök att det minsann inte gick. Precis som jag hade trott!

Men så fick jag Steppa. En hund med väldigt mycket potential men ack så svår att förstå sig på och ännu svårare att träna. Nu stod jag inför ett val - lägga ner träningen och omplacera hunden eller kliva ur min comfort zone och ta all hjälp jag kunde från världens expertis.

Med en nervös klump i magen anmälde jag mig till kurser både online och live. Jag har tränat för landslagsförare från flera olika länder och jag har deltagit på fruktade fysträningar med Eva Marie och jag har tränat mental träning tills själen blivit helt uttröttad. Ibland hände det att jag mellan träningspassen för världens elit satt och grät i bilen eller på toaletten eftersom det var så mentalt jobbigt för mig att få mina tankar kring hundträning ifrågasatta och sönderplockade. Men eftersom jag är en person som sätter mål och gör (nästan) allt i min makt för att uppnå dem så bröt jag ihop och kom igen. Och för varje gång kände jag mig starkare och säkrare och bättre rustad att på egen hand träna min envisa hund.

Den viktigaste lärdomen jag fick med mig är den som står i texten i bilden. Den näst viktigaste lärdomen jag fick med mig är att det är mitt jobb att göra agility enkelt för min hund. Det är mitt ansvar att lära den det den behöver kunna så att jag inte behöver fulfixa i passager vi inte behärskar.

För att komma dit så behöver jag på enklast möjliga sett förklara för min hund vad det är jag vill ha. Det kan innebära att jag måste placera tulpanbollen direkt utanför en tunnel och sedan flytta den 1 decimeter i taget längs linjen. Eller att jag står en halv meter framför slalomingången med en hund som egentligen kan slalom men har jättesvårt med självständig ingångar.

Summan av kardemumman är att jag inte både kan ha kakan och äta upp den. Jag måste bestämma mig för att vara nöjd med det jag presterar eller sluta beklaga mig över det vi inte kan och ta tag i problemet. För en sak är säker - problemet försvinner inte av sig själv. Och oavsett vad du väljer så är det ditt beslut.

När jag insåg detta så blev agility så väldigt mycket roligare för både mig och hundarna. Det innebär inte att jag aldrig tappar tålamodet, känner mig värdelös och måste ta en paus. Det ligger mycket och hårt arbete bakom det vi presterar och istället för att tänka på mina misslyckandens så ser jag med stolthet på det vi faktiskt kan. Det kostade kanske blod, svett och tårar. Men jag fixade det fanimej!