Alla träningspass är inte guld

Det har gjorts en studie på vad som får folk att spetsa öronen lite extra under en nyhetssändning, och det som intresserar mest är elände som mord, krig, våldtäkt och katastrofer. Däremot väcker solskenshistorier som tant Olgas katt som blev räddad ur ett träd av brandkåren, väldigt lite intresse.

Anledningen till detta är att människan för inte allt för många år sedan var ny på jorden och mötte massor av faror som kunde leda till död och utplåning, Det låg alltså i människans intresse att hålla koll på faror och katastrofer. Människan är på många sätt fortfarande ny på jorden och har ännu inte lämnat katastroftänket bakom sig. Vi har blivit bättre på att se saker positivt, men vi har en bit kvar.

Så vad har då detta med hundträning att göra?

Jo, vi är väldigt duktiga på att hitta det som är dåligt i träningen. Att hitta fel är förvisso den metod som för oss framåt i träningen, om vi ständigt är nöjda så kommer vi inte vidare eller slipar på detaljer för att bli ännu bättre. Men när vi bara hittar fel och inte är nöjda om inte hela träningspasset var bra, då får vi problem. För varje träningspass är inte perfekt, det kan vi inte kräva av vare sig hunden eller oss själva.

Hunden på bilden är Knäppa-Steppa, den hund som lärt mig mest om tålamod och om att alltid hitta glädje i de minsta av detaljer. Att ha en hund som tävlar på SM-nivå men som ibland inte är kapabel att träna de moment som krävs, är en utmaning. För vi behöver ju träna, tillsammans. Men när hunden inte vill eller kan just idag så får man hitta någon liten detalj som faktiskt funkade eller tänka att hopp-tunnel-hopp-klass-1-style faktiskt fungerade otroligt bra. Shit, vad fint hon gick just där!

Jag har blivit väldigt mycket bättre på att hantera hennes tillkortakommande och istället se hennes styrkor, men ibland tappar även jag det. Då är jag glad att hon inte är min enda hund.

Jag har ju numera en alldeles egen Haj att träna, och grundträning och unghundar är ju något jag tycker är fantastiskt roligt. Hajen råkar dessutom vara otroligt talangfull (om jag får säga det själv) och jag har ganska höga förhoppningar om henne. Men hon är också en utmaning så tillvida att hon är en Coronavalp med allt vad det innebär i utebliven socialträning, hon hamnade i en väldigt häftig spökålder där till och med min röst skrämde henne, och hon är även höjdrädd. Här får jag verkligen jobba med att vara millimeter hon går upp på balansen är guld värt. Jag är inte världens tålmodigaste människa, men jag jobbar på det.

Nu har jag turen att kunna kalla mig väldigt erfaren inom sporten, men sociala medier kan ju vara en riktigt mardröm när det kommer till katastroftänket. Man ser hundar i samma ålder som sin egen och tänker på hur lite den egna hunden kan. Att den egna hunden aaaaaldrig kommer att vara startklar när den är 18 månader (varför den nu måste vara det) eller att man aldrig kommer att komma ur klass 1.

Glöm aldrig att vägen till målet är en fantastisk resa och är unik för er. Hur fort det går att nå målet spelar ingen roll, så njut tillsammans med din fantastiska hund.