Glöm aldrig var ni började

Det är lätt att stirra sig blind på mål och framtid. Vi vill hela tiden framåt, komma vidare. När vi kör fast blir vi besvikna och frustrerade.

Jag tjatar hela tiden om att filma sin träning. Det fyller flera funktioner att filma. Dels ser vi alla tokigheter vi har för oss. Dels ser vi allt det fantastiska vi faktiskt kan och gör. Men framför allt så kan man se sin och hundens utveckling i ett vidare perspektiv.

När någon elev beklagar sig över att de (just nu) inte gör några framsteg, så brukar jag svara:

- Kommer du ihåg när vi träffades första gången?

- Ja, herregud! säger vederbörande och slår händerna för ansiktet.

- JAG ser i alla fall en väldig massa framsteg, säger jag.

- Ja, det har ju hänt en hel del, säger eleven och ler lite fåraktigt.

Det är lätt att tappa bort sig på sin väg framåt, för man vill så mycket. Bevisa för sig själv att alla timmar och alla pengar man lägger ner inte har varit förgäves. Ju fler moment man kan, ju mer samkörd man blir med sin hund - desto mer upplever jag framstegen som mindre eller inga alls. I början är alla framsteg omvälvande och revolutionerande. Wow, kolla vad vi har lärt oss!

Efterhand som man bemästrar de förmågor som krävs så avtar känslan av wow. Men förhoppningsvis så har du filmbevis på vilken utveckling du faktiskt gjort.

Ibland är det nödvändigt att luta sig tillbaka och fortsätta att jobba målmedvetet utan att man ser några framsteg. Man befinner sig på en platå och kommer inte upp till nästa nivå. Men man går inte bakåt i utvecklingen heller. Det är inte så dumt att befinna sig på en platå, ibland behöver saker bara falla på plats. Ibland befinner man sig på platån en kort stund, ibland i evigheter. Men man fortsätter uppåt förr eller senare. Kom ihåg att det inte är skamligt att befinna sig på platån, vi hamnar alla där med jämna mellanrum och vi tar oss alla vidare. Om vi tillåter oss.

Fortsätt blicka framåt - men glöm inte var ni började.