Tänk på vad du säger!
Vad och hur mycket förstår egentligen min hund?
Den frågan har i alla fall jag ställt mig några gånger under mitt hundliv. Forskningen har kommit fram till att hunden lyssnar mer på tonfallet än på vad vi faktiskt säger. Ni kan ju själva prova (det har ni kanske redan gjort) att säga något riktigt elakt tex, Kom hit så ska jag slå dig i huvudet, med er allra gulligaste röst. Prova sedan att säga något riktigt gulligt tex. Kom hit så ska du få en puss, med er allra barskaste skällröst. Observera hunden. Ganska banal studie men mycket talande.
I tidernas begynnelse när agility var ny så överöste vi hunden med information, med hindernamnen i centrum. Gud nåde den som inte sa vilket hinder hunden skulle ta. För tänk om vi sa hopp när vi menade tunnel. Då skulle ju hunden vika av och ta ett hopphinder istället.
Jag vet inte riktigt vad man baserade denna fakta på, för mig hände det aldrig någonsin när jag sa fel. Så småningom kom man på att hunden mer går på kroppsspråket än på det verbala. Det finns såklart undantag, men den teorin stämmer fortfarande.
Även om jag inte längre springer runt och säger hopp till mina hundar så finns det några hindernamn som jag har tyckt varit viktiga att använda. Gunga och balans är jag väldigt noga med att säga. Jag vill att hunden ska veta vilket av dem det är så att de kan hantera hindret på rätt sätt. Slalom är jag alltid noga med att säga eftersom det kräver teknik för att klara av. Och av någon anledning så säger jag också tunnel, kanske för att det är särskiljt från de andra.
När jag gick Snabbare hund-kursen med Steppa så hade vi en övning där vi skulle sätta hunden framför en böjd tunnel och säga vårt tunnelkommande. Hunden skulle susa in i tunneln och sedan få belöning. Men Steppa satt kvar. Jag provade att ta något steg framåt och vifta lite med handen men hon visade med all tydlighet att jag var galen. I ren frustration vrålade jag FRAM varvid hunden for in i tunneln som en orkan. Det var en riktig ögonöppnare. Jag provade lite olika varianter med att jag rörde mig och sa tunnelkommandot, och då gick det bättre. Hon var inte som en orkan men tog i alla fall tunneln. Bäst effekt fick jag om jag sprang med henne och ropade FRAM.
Allt eftersom vi jobbade med de olika övningarna så blev det väldigt tydligt att Steppa inte vill bli störd med i hennes tycke onödig information. Hon vill bara att jag trampar på gasen och så håller hon koll på vart jag är. Står det ett hinder en bit bort och hon ser att jag bromsar fast att jag ropar FRAM så vet hon att hon ska hoppa det och komma tillbaka. Det har hon själv räknat ut. Skulle jag försöka tala om detta för henne så blir hon vansinnig och bryter av och biter mig.
Det stod också klart för mig att det jag trodde Steppa kunde inte var KUNSKAP. Hon kunde utföra en massa saker, men hon KUNDE inte dem egentligen. I takt med att hennes kunskapsbank växer så ökar också hennes hastighet.
Denna insikt har fått mig att titta över de andra hundarnas handling och kommando, och jag tittar även extra på mina elever och deras hundar.
Det allra bästa med agility är att man aldrig blir färdiglärd och man upptäcker nya saker hela tiden.
Kontentan av det hela är:
Låt träningen ta tid. Tålamod är en dygd har jag hört, och ack vad svårt det är att vara tålmodig. Men det lönar sig, jag lovar.
Tänk på vad du säger. Förstår hunden innebörden av det kommando du använder? Vill/behöver hunden ha en massa information?
Kommentera gärna med egna tankar och funderingar
.
