Vilken attityd har du?

När jag ser tillbaka på min egen agilityresa så inser jag hur mycket jag har vuxit och mognat, hur min attityd gentemot mitt och hundens lärande har förändrats. Jag är skolad i den gamla SBK-andan där belöningen bestod av gamla torra leversnittar och vi korrigerade hunden genom att alfarulla den lite eller kasta en strypkedja på den. Jag lämnade den världen för tre hundlösa år under studietiden och kom tillbaka till en värld jag inte kände igen. Nu pratades det om handling, kontaktfältsmetoder och slalominlärning. Och klickerträning. Vad fan är det liksom?! Jag hade ingen aning om hur jag skulle träna hund längre. Kursutbudet på den tiden var tämligen begränsat men jag hade turen att komma med på några helgkurser. Jag var vilse och min attityd gentemot mig själv, hunden och vårt lärande var usel. Tålamod har aldrig riktigt varit min grej. Jag kunde inte se processen. Bara målet och vår brist på framsteg.

Jag möter denna attityd dagligen på kurs. Jag möter flera olika scenario men det handlar i grund och botten om samma problem – dålig attityd gentemot sitt lärande och processen.

Det kan vara att föraren själv tycker att hen är trögfattad, långsam, fäktar med armarna, är sen i handlingen. Det kan vara att föraren tycker att hunden inte lär sig momenten trots mycket träning. Det kan vara att föraren förväntar sig vissa saker av sin hund trots att man inte tränar så mycket som krävs.

Jag är som sagt ingen världsmästare i tålamod och kommer nog aldrig att bli. Men jag har blivit bättre. Och genom att lyssna på alla fantastiska instruktörer som har format mig så har jag också förändrat min attityd gentemot min brist på tålamod. Jag vet att jag har dåligt tålamod men jag har slutat att skylla allting på mitt dåliga tålamod. Jag har lärt mig att se processen, vägen mot målet, som otroligt viktigt. Utan väg, inget mål. Genom att se processen som ett nödvändigt ont så har jag vänt det från något negativt till något positivt. Även om jag ibland misströstar och det känns som om jag aldrig kommer att nå målet, så har jag lärt mig att bryta ihop och komma igen. Jag har låtit min största brist bli en styrka.

Jag möter stor frustration hos förarna för att vissa saker inte blir bättre. Jag kan se vad det beror på, jag berättar det för dem, men de kör på i samma gamla hjulspår och kommer till nästa kurstillfälle och beklagar sig över att det inte blivit bättre. Och det kommer inte att bli bättre såvida inte man inte förändrar sin attityd. Jag har genom åren blivit väldigt ödmjuk inför hur min hund lär och hur jag lär den. Jag har blivit mycket bättre på att ta mitt ansvar för hundens lärande. Ni som följer mig på sociala medier blir kanske lite fulla i skratt, där har mitt bristande tålamod en tendens att lysa igenom. Vem är jag att sitta och skriva om tålamod och attityd?

Jo, det ska jag berätta! Jag är en person med fel och brister. Jag vågar ta ansvar för mina fel och brister och min attityd gentemot dessa. För det handlar inte om vilka fel och brister jag har utan om hur jag väljer att hantera dem.

Steppa är den hund som prövat mitt tålamod och min kompetens allra mest, den enda hund som fått mig att sitta och gråta i bilen på vägen hem. Hon har fått mig att balansera på stupet, fått mig att tänka den svindlande tanken. Att jag faktiskt skulle ge upp och sälja hunden. Att det inte var meningen att det skulle vara hon och jag.

Men istället jag gjorde det enda jag kunde göra - tog hjälp av dem med mer erfarenhet än mig. Inte mindre än 8 olika instruktörer har pushat mig vidare på min väg mot målen. Och alla har gett mig input och kraft att fortsätta framåt. Några av dem har gett mig modet att våga ta några steg bakåt. Andra har helt enkelt påmint mig om det jag redan vet; let greatness take time.

Men det som spelat mest betydelse i vår ”framgång” är vilken attityd jag haft gentemot hunden, gentemot mig själv, gentemot problemet. Att jag kunnat glädjas åt de små framstegen, att bryta ihop och komma igen när saker inte funkat. Att jag vågat be om hjälp.

Vilken attityd har du?