Varför är det så fult att vilja vinna?

Är det möjligt att ha roligt samtidigt som man strävar uppåt och framåt? Och varför får man inte vara missnöjd när det inte gick som man tänkte?

Agility är en konkurrenssport. Sporten går ut på att jämföra sig med andra. Den egna prestationen är såklart oerhört viktig men till syvende och sist så är det hur bra du presterat i förhållande till andra som avgör om du får en merit eller inte. Förutom en liten klick som vinner ”jämt” så finns det stora möjligheter för oss andra att smita in och plocka en placering. Ibland passar banan oss perfekt och ibland får vi kanske kämpa lite extra för att ta oss runt. Men det gäller att vi spelar våra kort rätt.

Jag har tidigare skrivit om att sätta mål och att målet inte är att ha roligt och jag vill utveckla tänket kring begreppet ”ha roligt”.

Alla har vi någon gång fallit för agilityns charm på något sätt. För min del började det som ett sätt att göra något med min hund. Det utvecklades till något det visade sig att jag var bra på och det som fått mig att fortsätta älska agilityn är dess föränderlighet och de utmaningar vi hela tiden ställs inför. Och framför allt min egen förmåga att påverka min egen prestation och därmed min prestation i förhållande till mina motståndare.

Vad man tycker är roligt med agilityn är såklart upp till var och en. Jag lägger inget värde i varför folk tävlar, det är deras business. Vissa tävlar för den sociala samvaron. Andra tävlar för att de vill göra något med sin hund.

Jag tävlar för att jag vill uppåt och framåt. Jag vill meritera mina hundar och utveckla mig själv. Jag vill ha mål. Alla dessa saker gör att jag tycker att agility är ROLIGT. Jag tycker nya utmaningar är ROLIGT. Jag tycker till och med att misslyckande är ROLIGT. Inte just då såklart men när jag sansat mig och reflekterat så tar jag tag i träningen med GLÄDJE.

I min värld är det fullt möjligt att ha ROLIGT samtidigt som man strävar framåt, jag tror till och med att det är en nödvändighet för att lyckas. Men att ha ROLIGT som ett ensamt mål tror jag fortfarande inte på.

Ett misstag sker så lätt i vår sport, det går på en hundradel. En felriktad front, några steg i fel riktning eller ett kommando som kommer för sent. Små saker som kan betyda vinst eller förlust. Vi hanterar alla dessa misstag på olika sätt beroende på vem vi är som person. Och så länge man inte tar ut det på hunden så anser jag att man får hantera det precis hur man vill.

Jag kan bli jäkligt irriterad på mig själv. Som när jag glömmer att Steppa är Steppa och att Steppa inte fungerar som andra hundar. Jag kan behöva sitta i tältet och sura en stund. Eller skriva ett inlägg på Facebook om hur värdelös jag är. Kanske rita upp sekvensen jag misslyckades med och träna den hemma i lugn och ro. Skulle någon just då komma med någon kommentar om att agility ska vara roligt och att det kommer nya tävlingar och att vinna inte är allt så vet jag faktiskt inte om jag skulle klara av att behärska mig. Påminn mig hellre om det jag gjorde bra.

För jag glömmer för den sakens skull inte det som var bra med loppet. Jag minns dem kanske inte just då i stridens hetta, men jag tar alltid de bra bitarna med mig.

Agility blir inte O-ROLIGT förrän föraren börjar gräva ner sig i sina misslyckande istället för att ta dem med sig som utmaningar. Fast att vi strävar framåt och uppåt så är det ingen hastighetstävling. Hunden behöver inte tävla kl. 3 innan den har fyllt 2,5 år. Hunden behöver inte ens vara i kl. 3 när den är 2,5 år. Det finns så många faktorer som avgör hur fort vi går framåt och det finns ingen färdig mall. Det viktigaste är att vi rör oss framåt. Det är okej om vi står still ett tag, till och med ta ett steg bakåt. Men det är hur vi väljer att hantera våra svagheter, misslyckande, misstag - eller vad vi nu vill kalla dem – som avgör hur vi kommer vidare, hur vi mår och hur ROLIGT agility är.

Analyser, reflektera, träna och släpp det. Och ha ROLIGT på vägen!