Att skynda långsamt

December 5, 2017

Via Instagram halkade jag in på en blogg skriven av en amerikansk tjej (Agility and beyond) som förutom ha tävlat nationella mästerskap representerat USA på EO och nu senast på VM. Inlägget jag fastnade för hade titeln Let greatness take time, och handlar om precis det jag pratar om så ofta – att låta träningen och utvecklingen ta tid.

 

Ingen har någonsin sagt till mig att jag är snabb.  Ingen har någonsin sagt till mig att jag har snabba häftiga hundar. Det man däremot säger är att mina hundar är otroligt välutbildade och att jag är smart och kan konsten att bemästra en bana utan att vara snabb. Dessa egenskaper har jag inte av en slump. Dessa egenskaper har jag utvecklat därför att jag har fått lära mig hur man gör. Jag har blivit itutad hur viktig grundträningen är, fått lära mig vad som krävs av en agilityhund för att den ska klara sig på banan och framför allt så har jag tagit åt mig det instruktörerna har sagt. Inte litat blint på utan lyssnat, testat, utvärderat och analyserat.

I mina ögon är ett ekipage inte nödvändigtvis bra bara för att de är snabba. Jag älskar att se proffsig och genomtänkt handling från föraren och total förståelse från hunden. DET är bra agility! Går det dessutom fort så blir jag ännu mera imponerad.

 

När jag började träna så behövde inte hundarna i princip kunna något alls. De behövde bara jogga fot med föraren och följa handen. Noll självständighet med andra ord. Tack och lov har sporten utvecklats till vad den är idag och det är jag väldigt tacksam över. För jag älskar arbetet med att ta fram en agilityhund från valp till tävlingsdebut.  Sporten idag är väldigt komplex och kräver så mycket mer av ekipagen än vad den gjorde tidigare. En agilityhund behöver behärska en hel massa sker innan det är dags att börja tävla.

 

Vad ordet tävlingsklar innebär tvistar de lärde om. Men för mig är det glasklart vad det handlar om. En av de viktigaste sakerna man måste tänka på när man tränar hund är att vara konsekvent. Att belöna rätt beteende. Att alltid ge rätt kommando. Att vara konsekvent i sin handling. Att hålla på sina startkriterier. Att använda hjälpmedel tills hjälpmedel inte behövs längre.

 

Så varför tror man då att man kan tävla en hund som behöver slalombågar på träning? Som inte kan sitta kvar i starten på träning? Varför tror man att man kan tävla en hund som inte kan springa rakt fram mer än tre hinder i taget? Eller en hund som är lite osäker, tittar på omgivningarna och inte trycker på därför att den inte riktigt förstått vad agility går ut på?

 

Men vi måste ju träningstävla! Det brukar svaret bli. Min motfråga brukar vara, vad kommer hunden lära sig av att träningstävla? Den vänjer sig vid tävlingsmiljön och så har vi skoj tillsammans, får jag då till svar.

Kommer den osäkra hunden att ha skoj i en miljö som den kanske aldrig har vistats i, där den ska genomföra moment som den ännu till fullo inte förstått? Kommer den tjuvstartande hunden att ha skoj när det blir konflikt i starten för att den tävlingslystna föraren sätter om och sätter om med hård röst och inte ens har belöning med sig? Kommer hunden med slalombågar att ha skoj när den får börja om i slalom 10 gånger för att den gör fel?

Jag har svårt att tro det. Jag tycker att det är min förbaskade skyldighet att ge min hund en bra upplevelse när det är dags att börja tävla! För min hund ska ha skoj på banan, tillsammans med mig. Det gör inget att det blir fel för att vi råkar missförstå varandra ibland, för jag vet att detta funkar på träning till 98%.

Det är möjligt att hunden har skoj. Jätteskoj! Men jag vill inte att hunden ska flänga omkring på banan och lite hinder som den tycker samtidigt som den har jätteskoj. För vad har den då lärt sig egentligen?

 

 

Men man kan ju strunta i de hinder som hunden inte kan. Eller i alla fall testa, tycker någon. NEJ, säger jag. Hundar behöver konsekvens! Om jag släpper tjuvstarten för att vi ännu inte är klara med träningen så har hunden lärt sig att på tävling får vi tjuvstarta. Får hunden hoppa kontaktfält på tävling utan konsekvens så kommer den att fortsätta att hoppa. Låter jag den osäkra hunden vimsa omkring på banan samtidigt som jag berömmer och uppmuntrar den som en galning så har jag förstärkt osäkerheten. Listan kan göras hur lång som helst på exempel varför man inte ska tävla förrän hunden är färdig.

 

Men lite blåbärsklass kan ju inte vara någon fara? Det är ju låga hinder och snälla linjer. Absolut att man kan tävla blåbärsklass OM HUNDEN ÄR FÄRDIG FÖR DET!! Blåbärsklass innebär inte att man ska ta en halvutbildad hund och leka lite agility inför publik. Hunden måste fortfarande behärska momenten som ingår i blåbärsklass, hur enkla de än må vara. Blåbärsklass är till för de ekipage som i princip är klara för officiell tävling men som har den sista punkten kvar på listan - att träna sin hund i tävlingsmiljö.

 

När mina hundar får börja tävla blåbärsklass så är de handlingsmässigt klara för klass 1. När de börjar tävla officiellt så kan de ta sig igenom en klass 2-bana. Om vi förutsätter att hunden ska börja tävla när den är 18 månader (och den måste såklart inte börja tävla då) så har jag faktiskt inte känt min hund speciellt länge. Jag har heller inte tränat agility med den speciellt länge. När jag kommer ut på banan så vill jag veta vad min hund styrkor och svagheter är. Jag vill vara där och stötta den i det som fortfarande är lite svårt och ge den förtroendet att klara det den är bra på, på egen hand.

 

I diskussionen kring grundträning så pratar vi nästan bara om hunden. Men att föraren är bra grundtränad är precis lika viktig. Vi som varit med länge och tränat upp många agilityhundar, vi är redan grundtränade. Vi behärskar redan all slags handling och kan lösa olika typer av banor. Att föraren behärskar handling och kan planera sin handling är en viktig faktor för om hunden kommer att få en bra upplevelse på banan eller inte.

 

Men herregud, får man inte lov att göra misstag?! Klart man får, man gör misstag hela tiden, det är inte det som är grejjen. Allt handlar inte om felfria lopp, pinnar och placeringar. Alla vi som hållit på ett tag vet att man kan vinna lopp där det inte kändes bra, och gå omkring och fånle åt ett diskat lopp för att det var så jäkla bra ända till det blev fel.

Jag gör misstag. Men när jag gör dem vill jag inte att de sker därför att hunden inte har koll på vad den pysslar med, utan för att jag valde mellan två alternativ och jag valde det som var fel. Min hund är också säker på sin uppgift att mitt felval inte spelar någon roll. Nästa gång gör vi det bättre. Ibland räddar jag hunden – ibland räddar den mig. Det får inte vara den ena parten som hela tiden står för allt räddande. Vi är ett team, hunden och jag, och vi måste kunna lita på varandra.

 

Vad behöver då en agilityhund behärska när det är dags att börja tävla?

Stanna kvar i starten utan konflikt

Kunna springa rakt fram (läsa linjen)

Kunna svänga (läsa linjen)

Kunna samtliga hinder

Blindbyte, framförbyte och bakombyte

Kontaktfält

Slalom

Kunna jobba fast att föraren är nervös och annorlunda (här kommer träningstävlandet in, notera at punkten står sist på listan)

 

 

 

Föraren har också en lista

 

Förstår vilken byten man använder när

Förstår vikten av att ge hunden en bra linje genom hela banan

Förstår vikten av att ge hunden signal i tid så att den vet var den ska ta vägen (vara en bra GPS)

Förstå vikten av att ha en plan för att hantera felbeteende (tex. hoppade kontaktfält, det händer även den mest välutbildade hunden)

Kunna lösa handlingssituationer som uppstår (tex. ett missat byte. Man kan inte bara stanna upp och tänka)

Kan konsten att banvandra och fatta beslut utifrån vad som passar ekipaget, inte vad alla andra banvandrar

Kunna jobba med hunden fast att man är nervös och annorlunda

 

I lördag i oktober var jag coach när mina elever tävlade. I vårt kurskoncept ingår vissa tävlingar dit vi åker tillsammans. Vi finns med och stöttar vid barnvandringen, kommer med goda råd, peppar (och tröstar) men också för att filma så att vi kan analysera loppen följande kursgång.

På morgonen mötte jag en medlem från arrangörsklubben.

-Åh, vad kul att ni har obligatorisk tävling här! Det är så kul när du kommer med dina elever för de är alltid så duktiga, de förstår agility!

Det gjorde mig både glad och stolt att höra detta, inte för min skull utan för mina elever. Jag tror inte någon av dem tog pinne under dagen. Men för mig är det inte pinnar och placeringar som är det viktiga. Det viktigaste är att mina elever förstår vad de gör och varför de gör så, att de har en plan och kan föra ett resonemang kring det. Och de bjöd på förbaskat fin agility. Det räcker för mig!

 

 

 

 

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload

Senaste inlägg

July 10, 2020

July 10, 2020

December 17, 2019

December 8, 2019

Please reload

Arkiv
Please reload

© 2017 by Aktiv Agility. Proudly created with Wix.com

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now