Att hantera sina demoner

Ikväll var det kursstart och deltagarna tyckte att banan var lite svår. Syftet med banan var att jag skulle få se var de nya deltagarna stod i utvecklingen och hur långt det gamla deltagarna kommit i sin träning under sommaren. Banan visade sig ha en hel massa moment som behöver tränas separat och deltagarna fick läxor med sig hem att jobba med, lite förarbete tills momenten ska tränas på riktigt.

En sak jag ofta möter på kurs (och ute på banorna med för den delen) är att förarna säger att de och/eller hundarna inte kan vissa saker. Fine, så är det. Rom byggdes inte på en dag. Men man kan inte klaga på att man inte har någon stad att bo i om man inte börjar någonstans utan bara står och klagar. Istället måste man ta tag i problemet och börja bygga, en sten i taget. Rom byggdes som sagt inte på en dag, men med en sten i taget så får man snart en stad. Men om man inte vet hur man bygger? Då tar man hjälp av någon som kan. Genom att anmäla sig till en kurs så är första stenen lagd. Genom att träna på det som är relevant och följa utvecklingsplanen som instruktören (förhoppningsvis) gjort upp och delgett deltagarna så är ytterligare stenar lagda.

Att utbilda en agilityhund är ett svårt jobb, men så fruktansvärt roligt. Man måste gilla att grotta ner sig i skiten och sakta bygga sig uppåt tills man når dit man vill nå. Man måste gilla att planera, genomföra och utvärdera. Man måste gilla blod, svett och tårar blandat med stunder av euforisk glädje. Personligen så är det vägen till målet jag brinner för, att känna att jag varit med på resan, att det är jag som lagt ner allt hårt arbete och att det lönat sig. Visst vill man ha resultat på tävlingsbanan, vi är ju trots allt tävlingsmänniskor. Men det handlar också om att utveckla sig själv, att finna glädjen i ett diskat lopp därför att det vi jobbat så hårt med nu fungerar även på tävling.

Det finns gott om demoner på agilitybanan. Slalomdemonen, Kontaktfältsdemonen. Japandemonen. Timingsdemonen. Komma-ihåg-banan-demonen. Konditionsdemonen. Steg 1 i att besegra sina demoner är att erkänna att de finns. Steg 2 är att bestämma sig för att de ska besegras. Steg 3 är att faktiskt besegra dem. Problemet är att ingen annan kan besegra dem åt dig. Du måste göra det själv, men du får ta hjälp av andra.

Jag upplever ofta att demonerna används som en ursäkt för att man inte uppnår de mål man har. Jag har själv varit där så jag vet precis hur det är. Många av oss har väldigt konkreta begräsningar i vårt utövande och dessa ska vi inte förringa. En del saker kan helt enkelt inte bli bättre av olika anledningar. Men man kan ju alltid försöka kringgå problemet och bli så bra man kan ändå.

För att ta mig själv som exempel så springer jag som en kratta. Jag är inte snabb nog och jag har fysiska begränsningar som gör att jag inte kommer att bli bättre utan snarare sämre. Genom att vara medveten om detta så var jag en riktigt dålig förare till mina hundar. Allt jag tänkte på var att jag inte hann, att jag var tjock och långsam. Alla instruktörer jag gick för talade om för mig att jag måste springa fortare.

Men så hade jag turen att snubbla över en instruktör som såg problemet från andra hållet. Vad gör man med en förare som inte springer tillräckligt fort? Inget! För det är ju inte förarens tid som räknas. Istället jobbade vi på att hunden ska vara självständig, att jag ska vara tydlig och vältajmad och att hunden ska kunna lita på mig och alltid veta vart den ska. Jag fick lära mig om vikten av att jobba i små steg, att både hunden och jag skulle förstå hur och varför. Att bra träning inte består av att springa banan x antal varv utan att fokusera på det vi verkligen behöver jobba med. Att inte se hårt arbete och många repetitioner som ett misslyckande, utan att njuta av det och se det som en del av vägen till målet. Att träna sin hund ska inte vara ett straff för att man misslyckats på senaste träningen/tävlingen/kurstillfället, man ska se det som ytterligare ett tillfälle att komma närmare sitt mål.

Jag fick kunskap om hur många vägar det faktiskt finns att använda på en bana, hur jag skulle utnyttja dem till min fördel och våga gå mot strömmen handlingsmässigt. Jag blev duktig på att analysera och se många olika möjligheter och lösningar istället på att fokusera på det jag inte kunde - springa. Och lustigt nog så har jag blivit bättre på att springa på kuppen!

Min egen privata demon hänger ihop med min hälsa och fysik. Eller brist på fysik. Med hjälp av en bra instruktör lyckades jag besegra den demonen och hålla den undan i flera år. Jag var inte rädd för att tävla och jag var inte rädd för att gå kurs för olika instruktörer. Sedan lanserades FitDog-lägren. Den ultimata demonen för en person med min hälsostatus. Långa, krävande banor för instruktörer som själva springer galet fort. Hur ska jag få dem att förstå att det inte är fysiskt möjligt för mig att springa fortare? Kommer de att tycka att jag bara är ohälsosamt tjock och får skylla mig själv? Och så fysträning *ryser*. Det ingår fysträning på lägret. Jag som inte ens kan springa 20 meter utan att få andnöd och svimma. Hur ska DET gå?!

Men jag har bestämt mig! 2018 ska bli det året jag tar tag i den demonen och eventuellt någon mer. Landslagsdemonen kanske? Nu kan jag förvisso inte själv bestämma om jag kommer med i något landslag eller inte, men jag kan ju ansöka.

Första steget i att besegra FitDog-demonen är taget. Ansökan är inskickad till inte mindre än TVÅ läger. Om jag kommer med är en annan femma. Men jag har ansökt.

Vilka demoner har DU att besegra?